Annelis Johansson's visit to SELTA

Posted on 17th December 2014 at 12:18 by SELTA Web Editor

In this guest blog post, Swedish author Annelis Johansson shares her thoughts about participating in SELTA's literary translation workshop in London in early November. An ethnologist by training, Annelis was twice nominated for the August Prize for Young Writers, a national award for promising Swedish writers aged 16–20. She made her publishing debut with Fågelungar (‘Baby Birds’), a young adult novel, in 2007 and followed that up with two more YA novels. Her most recent book, Herr Fikonhatt och slottet Thoufve (‘Mr Fighat and Castle Thoufve’), just out from Opal in September 2014, marks a new direction in Annelis’ writing as it is aimed at slightly younger readers. The English translation here is by Agnes Broomé, and it is followed by Annelis’ post in the original Swedish.

It’s been a week since I and four other Swedish authors had the honour of participating in SELTA's Literary Translation Seminar and Workshop in London. Outside the sky is low and grey; the Swedish autumn has descended on us, making it difficult to remember that there even is a sun. It’s back to the grind of everyday again, and my inspiration is sealed away inside the memory of green leaves, brighter days and a body trembling with the joy of spring.

Back in the slow November rhythm of my small town, London feels very far away. Winter is almost here and it’s time to hibernate.

I actually think I do my best writing in winter. It’s as though my longing to live breathes life into my words and it’s in the mild light of reflection my stories develop and grow wings.

“It’s a gorgeous day!” my boyfriend exclaims when we wake up and look out the window. His words contain no hint of irony, and suddenly I see the cold, bare trees anew. This is the way November expresses itself. Why not? November has a story to tell too.

We go to the library for some inspiration and to feel the power of the thoughts and words hidden there. My boyfriend studies, reading a text about cures for HIV, and I sit here contemplating words. Words that hold so many things.

To be honest, there are days when I can’t make myself go to the library. On occasion I’ve made it here only to immediately leave again.

It’s as though the power of the words and the thoughts locked inside them is an energy that sometimes knocks me over. And yet, there are so few of them. Because really, who among us can say there is a language able to explain everything? What sound does a budding wood anemone make when it bends in the breeze, and who can describe what it feels like when the forest hums and tingles and you’re struck by the enormity of the fact that something has existed for aeons of time, while you yourself have only been drawing breath for a fleeting moment.

Sometimes I have enviously wished I worked with music, not words, because I somehow believe that notes can speak where words fail. That there is a language beyond words. And yet, words are what I choose to surround myself with.

At SELTA’s seminar the other week it was brought home to me that Swedish is a feeble language. It’s been said that people get terser the further north you go, but it suddenly seemed so ridiculous to me that we northern people have so few nuances to describe the world around us, while the English language seems to be an endless well to draw on.

I snuck in during the conversation between a group of translators and the Swedish illustrator and author Per Gustavsson. A lively debate was under way about how to translate the Swedish word “skog”.

The contenders seemed to be “forest” or “wood”. The discussion centred on whether a “forest” is darker and scarier than a “wood” and I asked whether maybe a “forest” might be evergreen while “wood” could be predominantly deciduous.

We journeyed on through the text, pausing at the translation of the expression “simsalabim”. Someone had used a brief English rhyme that neither Per nor myself had heard and it seemed like the English language had several different ways of describing a sudden and somewhat surprising event that still falls well short of Harry Potter magic.

Per looks to me for support and asks if I can think of an expression for an event of that kind in Swedish, but despite desperate efforts, nothing comes to mind.

“Maybe we’re not that magicky in Sweden,” I put in hesitantly, and we share a laugh. The Swedish language feels inadequate.

Someone suggests “tada!” and we smile again, because even though “tada!” might be as close as Swedish can get, it doesn’t quite feel like a word; it’s more of a sound. Like something from a speech bubble in an old comic book.

A few hours later it’s time for my own workshop, and I have used the word “rumpa” in my text. The translators put forward a range of suggestions on how to phrase that in English. Words like “bum”, “ass”, “bottom” and “arse” featured. “Bum” is the popular favourite.

I have no idea which one is more suitable. We have several words for “rumpa” in Swedish too, but the difference in register of “röv” or “arsle”, for example, seems so great there’s really no need to discuss them. Especially in the context of a children’s book. “Röv” is not a word you often hear coming out of children’s mouths.

The discussion was long and lively and at this very moment, when I’m writing this and realise that I keep reverting to the present tense to express myself, I remember that somebody told me that English children’s books are almost always written in the past tense. As though the past tense sets the right mood for a story and that rich language exists to bring memories to life.

A story told in the present tense doesn’t contain within it the considered reflections of the narrator; it bounces along in the here-and-now, with little time for verbosity.

Maybe that’s why we’re so feeble in Sweden? Events are habitually retold in the present tense, where memory hasn’t had a chance to add brighter shades to the colours and sharpness to the details.

It’s like November. The sea is never bluer, the fields never more golden and the trees never more beautiful than in November.

When it happens, when life is in the present tense, those short weeks when the banks of the river are covered with wood anemones, when you’re busy just being and wondering at the enormity of spring returning, year after year, the joy and exultation comes out as a delighted “ahh”. Or “guuuud, vad härligt!” or the almost fully English “shit, vad najs!”. Swedified English loanwords that sound innovative and international but maybe express nothing so much as our inability to put our thoughts into apposite words.

I think about language more and more. I think about how words are tools that make it possible for us to express our inner selves to the outside world. To make ourselves better understood.

A little girl, maybe one year old, has been watching us while we sit reading and writing. She observes, delighted, and her eyes are more alive than ours. She doesn’t have any words yet. Even so, she’s happy and alive, and yet we know that she, like the rest of us, will spend her life mastering language. It’s through words she will explore life and herself.

I’m grateful that I was given the chance to participate in SELTA’s seminar. Grateful to have realised how adept the English language is at expressing exactly what needs to be said, and how impressed I am by all the translators and their ceaseless efforts to strike the right note when words are transformed on their journey to a new country.

Imagine, if I had been born in the UK instead! Then I would have had a richer palette to work with. Then my word-painting could have been even more subtle.

“Do you want to go for a fika?” my boyfriend asks, and I look up and smile. Fika would be good. Because when all’s said and done, I’m Swedish. And we always go for fika.

So I wrap things up, turn my mind to other things, and finally admit to myself that ultimately, it might be a good thing that I don’t have to make a decision every time I think about “skog” or “rumpa”.



En vecka har passerat sen jag hade den äran att tillsammans med fyra andra svenska författare delta i SELTAS Literary Translation Seminar and Workshop i London. Ute är det grått och mulet och den svenska senhösten ligger som en säck omkring oss och man har nästan glömt att solen finns. Det är vardag igen, och inspirationen ligger inkapslad i minnet av att det faktiskt finns en grönska, ljusare dagar och våryra i benen.

London känns avlägset här i småstadens stilla novemberlunk. Det är snart vinter och tid att gå i ett slags ide.

Jag skriver nog egentligen alltid som bäst på vintern. Det är som att längtan efter att leva får liv i orden och att det är i reflektionens ljus som historien tecknar sig och får vingar.

”Det är en underbar dag!” säger min pojkvän när vi vaknar och ser ut genom fönstret.

Hans ord är helt utan ironi, och jag börjar plötsligt betrakta de kalla och nakna träden på ett nytt sätt. Det här är novembers sätt att uttrycka sig. Vad annars? November har också en historia att berätta.

Vi går till biblioteket för att motta inspiration och känna kraften i alla tänkta tankar och ord som gömmer sig där. Min pojkvän pluggar och läser en text om botemedel mot HIV, och själv sitter jag här och funderar över ord. Ord som rymmer så mycket.

I ärlighetens namn har jag dagar då jag inte klarar av att gå till biblioteket. Det har hänt att jag har vänt i dörren.

Det är som att ordens kraft och alla tankar som ligger förborgade i orden är en energi som nockar mig ibland. Och ändå har vi så begränsat av dem. För egentligen, vem av oss kan säga att det finns ett språk som kan förklara allt? Hur låter en nyutslagen vitsippa som just rör sig i vinden och vem kan egentligen beskriva hur det känns när skogen vibrerar och pirrar och man slås av det oändliga att något funnits med i eoner av tid medan man själv bara andats i en blinkning.

Ibland har jag avundsjukt önskat att jag sysslat med musik istället för ord, för någonstans tror jag att tonerna kan ännu mer precist beskriva där orden tar slut. Att det finns ett språk bortom orden. Men ändå är det ord jag omger mig med ständigt.

På SELTAs seminarium häromveckan blev jag varse att svenskan är ett futtigt språk. Det lär väl vara så att vi blir alltmer fåordiga ju längre norrut vi kommer, men jag slogs verkligen av det dråpliga att vi i vårt nordliga land inte har fler nyanser att beskriva det som omger oss medan engelskan verkar ha en flod att ösa ur.

Jag smög in under samtalet mellan flera översättare och den svenska illustratören och författaren Per Gustavsson. En livlig diskussion pågick just om hur man ska översätta det svenska ordet ”skog”.

”Forest” eller ”wood” verkar det stå emellan och olika uppfattningar dryftades kring huruvida ”forest” var mörkare och kusligare än ”wood”, och själv frågade jag om det möjligen var så att ”forest” var barrskog medan ”wood” innehöll mer löv.

Vi vandrade vidare i texten och landade denna gång i en översättning av uttrycket ”simsalabim”. Någon har översatt en liten engelsk ramsa som varken Per eller jag har hört förr och det verkar finnas flera sätt på engelska att beskriva när något händer som händer plötsligt och med visst mått av överraskning med kanske ändå utan Harry Pottermagi.

Per tittar lite undrande på mig och frågar om jag kan komma på något uttryck för det där och jag tänker febrilt men kommer inte på något.

”Kanske är vi inte så trolliga i Sverige”, föreslår jag försiktigt och vi skrattar lite. Det svenska språket känns otillräckligt.

”Tada!”, föreslår någon och vi ler igen, för även om ”tada” kanske är det närmaste vi kan komma känns det inte riktigt som ett ord utan mer som ett ljud. Ungefär som något som kunde stå i en pratbubbla i en gammal serietidning.

Några timmar senare är det dags för min egen workshop och jag har använt det svenska ordet ”rumpa” i min text. Översättarna har senare gett olika förslag hur detta ska uttryckas på engelska och ord som ”bum”, ”ass”, ”bottom” och ”arse” föreslås. ”Bum” är populärast.

Själv har jag ingen aning om vilket som vore lämpligast. Vi har flera ord för ”rumpa” i svenskan också, men nyansskillnaden till exempelvis ”röv” och ”arsle” känns så stora att man knappt ens behöver diskutera dem. Särskilt inte när det rör sig om en barnbok. ”Röv” är inte ord man hör barn säga så ofta.

Diskussionerna blir långa och livliga, och just precis här, när jag skriver detta och inser att jag så lätt faller in i att uttrycka mig i presens, minns jag att någon berättade för mig att engelska barnböcker så gott som alltid berättas i dåtid. Som att imperfekt är formen för en historia och det rika språket finns till för att väcka minnet till liv.

En historia som berättas i presens rymmer inte berättarens arbetade reflektion utan studsar fram här och nu och har inte tid för alla ord.

Kanske är det därför vi är så futtiga i Sverige? Saker berättas i presens där minnet inte hunnit måla lika färgstarkt och utförligt.

Ungefär som i november. Aldrig är havet lika skimrande som då. Aldrig blommar ängarna och träden lika vackert som i november.

När det sker, när livet är i presens, de korta veckorna som bara rusar förbi när vitsipporna står i full blom i slänterna utmed ån, då man är så upptagen att bara vara och förundras inför det mäktiga att våren återkommer år från år, samlas glädjen och uppsluppenheten bara i ett förtjust litet: ”Ahh”.  Eller ”Guuuud, vad härligt!” eller ”Shit, vad najs!”. Försvenskade låneord från engelskan som låter uppfriskande och internationella men som egentligen kanske bara uttrycker vår brist på att forma det tänka och sagda i väl valda ord.

Jag tänker alltmer på språket. Jag tänker på att ord är en väg som gör det möjligt för oss att uttrycka oss inifrån och ut. Att göra oss mer förstådda.

Det har suttit en liten flicka, kanske ett år gammal ungefär, och tittat på oss medan vi skriver och läser. Hon tittar förtjust och är mer levande i blicken än någon av oss. Än kan hon inga ord. Hon är glad och levande i alla fall, och ändå vet vi att hon, liksom alla oss andra, kommer ägna livet åt att erövra orden. Att det är genom dem hon kommer utforska livet och vem hon är.

Jag är tacksam över att jag fick vara med på seminariedagen med SELTA. Tacksam över att jag insett hur stora möjligheter det engelska språket har att uttrycka exakt vad det är som ska sägas, och hur imponerad jag är över alla översättare och deras ständiga utmaning att finna rätt ton när orden förvandlas och hamnar i nytt land än det ursprungliga.

Tänk om jag varit född i England istället! Då hade jag haft en rikare palett att uttrycka mig med. Då hade jag kunnat måla med orden ännu mer nyansrikt.

”Ska vi fika?” föreslår min pojkvän, och jag tittar upp och ler. Fika blir bra. Jag är ju svensk. Här fikar vi jämt.

Så jag sätter punkt, släpper taget om mina funderingar, och erkänner till sist för mig själv att det trots allt kan vara ganska skönt att slippa välja varenda gång jag funderar över ”skog” eller ”rumpa”.