Author Elin Olofsson with translators in London

Posted on 10th July 2017 at 09:28 by Elin Olofsson, translated by Marie Andersson

In early May 2017, Elin Olofsson was one of four Swedish authors invited by SELTA to take part in two days of literary events in London, including a translation seminar. Participants had prepared their own translations of a brief excerpt from Elin’s 2016 novel Gånglåt (‘A Walking Melody’) and met to discuss their interpretations and word choices. In this guest post, Elin Olofsson shares her thoughts and reflections on that day’s discussion.

The English translation here is by SELTA member Marie Andersson. Scroll down for Elin’s original Swedish. Photo credit: Ian Giles.

What exactly does the Swedish word sly (pronounced somewhat like ‘slee’, meaning ‘brushwood’ or ‘undergrowth’) refer to?

What English word best describes the vegetation that is so abundant in the wooded landscapes in the north of Sweden, where my books are set?

How tall is it? How dense?

What could be hidden in it?

A small cat, an escaped criminal, or perhaps even a two-metre-tall elk, about to run out into the road and pose mortal danger to an unsuspecting driver?

Indeed, what could be hidden in the sly? And what could it signify?

What does it represent, this brushwood or undergrowth that appears so frequently in my books?

Perhaps my sly is more about people’s inner state than the actual vegetation out there in the natural world? These were some of the thoughts that I brought with me back to my desk in Jämtland in Sweden after participating in the SELTA seminar in London in May.

I don’t know exactly how we came to talk about brushwood, the enthusiastic (passionate!) translators in my workshop group and I, but I think what triggered it was something related to people and what grows both inside and around a person (we did also discuss sexual slang terms and little cottages for rent amongst the mosquitoes!). You may think a discussion about brushwood could be easily dealt with, as it only concerns some little birches, or tiny goat willow or rowan saplings, or perhaps some newly sprouted fir trees in a row, but it turned out – as so often happens when it comes to words, languages and stories – that there was a whole world concealed in that sly.

A world that is about what we see and what we don’t. In each other, or in our surroundings.

Somehow for me, who grew up in rural Jämtland, it is only natural that brushwood represents deserted farming country. In a depopulated region the brushwood is left free to grow wild. It swallows up fields and consumes gravel roads and even whole houses, where no one wants to live anymore.

Thus, I believe that brushwood stands for a kind of sadness in my stories.

Sadness for what has become of everything, all this life that once was lived.

But brushwood is also vitality – as anyone who has ever tried to combat it will know. It never gives up. You can cut it down to the ground and try to dig up all its roots, and yet it keeps coming back. The moment you turn your back, it shoots up, tall and dense.

Nature has made brushwood unstoppable. That makes it impressive in itself.

And quite a lot like mankind.

And like a story that always finds a way forward.

I took these thoughts about brushwood – the translators’ interesting discussion about the value in finding exactly the right expression for Swedish sly, plus one single word’s importance with regard to context and implied meaning – back with me from London and the SELTA seminar, right into the final touches to my forthcoming novel Krokas. Here brushwood, trees and shrubs together actually conceal a person, but also eventually make it possible for the central characters to show human kindness.

 

Vad är egentligen ”sly”?

Vilket engelskt ord passar bäst för att beskriva den vegetation som det finns så gott om i det skogslandskap i norra Sverige, där mina böcker utspelar sig?

Hur hög är slyn? Hur tät?

Vad kan denna sly dölja?

En liten katt, en brottsling på rymmen eller kanske en till och med en två meter hög älg, som strax ska störta ut på vägen och bli till en livsfara för en intet ont anande bilist?

Ja, vad kan slyn dölja? Och vad kan den visa på?

Vad står den för, denna sly som så ofta förekommer i mina böcker?

Handlar min sly kanske mer om människornas inre tillstånd än om den faktiska växtligheten där ute i naturen? Ja, det var några av de funderingar jag tog med mig hem till Sverige, Jämtland och mitt skrivbord efter att ha deltagit på SELTA:s seminarium i London i maj.

Jag vet inte varför vi kom att diskutera just sly, de engagerade (passionerade!) översättarna i min workshop-grupp och jag, men jag tror att det var det där med människan och vad som växer både inuti och runt henne som satte igång oss (vi diskuterade ju könsord också … Och små stugor att hyra, mitt bland myggen!). Man kan ju tycka att ett samtal om sly vore enkelt överstökat när det bara rör sig om några enstaka tunna björkar eller några små skott av sälg eller rönn eller kanske alldeles nyfödda små granar på rad, men det visade sig – som så ofta när man har med ord, språk och berättelser att göra – att en hel värld dolde sig i den där slyn.

En värld som har med det vi ser och inte ser att göra. Hos varandra eller i omgivningen.

För mig, som är uppvuxen på den jämtländska landsbygden, är det på något sätt självklart att sly står för en övergiven jordbruksbygd. I en öde trakt låter man slyn härja fritt. Slyn slukar åkrar och tuggar i sig både grusvägar och hela hus, där ingen vill bo längre.

Därför står sly för en sorts sorg, tror jag, i mina berättelser.

Sorg över vad det blev av allting, allt detta liv som en gång levdes.

Men sly är livskraft också – det vet alla som försökt hålla tillbaka sly. Den ger aldrig upp. Du kan såga av den längs med marken och försöka gräva upp rötterna, men den kommer alltid tillbaka. Så fort du tittar åt ett annat håll växer den sig tät och hög.

Den är av naturen obetvinglig. Slyn är imponerande på så sätt.

Och påminner inte så lite om människan.

Och om berättelsen, som alltid letar sig fram.

Jag tog med mig tankarna om sly – översättarnas intressanta diskussion om värdet av att finna exakt rätt ord för sly samt vad ett enskilt litet ord bär med sig av kontext och underförstådd innebörd – hem från London och SELTA-seminariet, rakt in i slutförandet av min kommande roman Krokas. Där döljer sly, träd och buskar tillsammans bokstavligen en människa, men blir också till det som slutligen gör det möjligt för huvudpersonerna att visa medmänsklighet.